Som dom minns migUppenbarligen skall detta firas var tionde år tills man går i graven.
Jag gick första inbjudan till sådan där reunionkalas 2001.
2001 födde jag min son tidigt på sommaren, bara några veckor efter själva reunionkalaset. Under den graviditeten gick jag upp trettio kilo, jag hade foglossningar och var i stort sett sängliggande. Man kan säga att jag var en strandad val. Utöver det var jag arbetslös och hade inga direkta mål i livet. Jag valde att inte gå på festen eftersom jag knappt var mobil nog för det och jag kände mig väl inte tillräckligt bekväm för att granskas av dömande ögon. Ögon som vill kolla om de lyckats bättre än vad jag gjort sedan vi sågs sist. (säga vad man vill om det, men nog tusan är det en del av det, har den personen lyckats, har jag lyckats bättre).
Efter det har jag tagit socionomexamen, jag har gått ner alla kilona, jag har jobbat som socionom och jag har skrivit mitt första råmanus till en bok.
Jag har dessutom gått upp alla kilona igen och jag är för tillfället arbetslös.
Kunde dom inte haft ett typ, 17-års reunion istället, då var jag ju smal och snärt och skulle kunnat säga att jag var student, snart färdig socionom.
Tror ni jag hinner gå ner 30 kilo på 69 dagar och få min bok publicerad?
vad de kommer få se
Men jag tycker ju att du är hur härlig som helst! Skit i dom och kom hit, så svingar vi en bägare och jämför bristningar och ansökningar till jobb i stället. ;)
SvaraRaderaHa ha, ja det kan vi allt göra ändå. Pratade med en kompis från klassen som är skeptisk, det var hon sist också. Några andra jag pratat med är mer sugna på att ha en reunion från mellanstadiet. Vissa skulle väl vara lite roliga att träffa, men, jag vet inte.
SvaraRaderaDet är bra att ha mål och deadlines ;)
SvaraRaderaEller hur Malin, man brukar ju säga att man ska sikta på stjärnorna men här blir det nästan som att sikta på nästa galax :D
SvaraRaderaSom Mrs Data uttryckte irl, "Du får hoppas på ett mirakel och ett kirurgiskt ingrepp" :D
Vi hade 9-årsreunion och sen har vi itne haft någon mer träff
SvaraRaderaJag förstår precis hur du känner, Perny! Jag var supersmal fram tills för ca sju år sedan. Då började jag gå upp, och jag skulle aldrig i livet visa mig på en klassträff, än mindre i en TV-soffa, hur bra det än går för min roman.
SvaraRaderaJag har i alla fall tagit tag i det hela nu, men det kommer att ta tid, åtminstone om det skall bli varaktigt.
Kram!