Klockan nio försvann hoppet om julafton

Klockan nio började dottern kräkas och har kräkits ett flertal tillfällen sedan dess. Maken, som brukar vara räddare i nöden då jag har kräkfobi så det skriker om det, har bleknat och nu fastnat på toaletten. Allt hopp hänger på mig nu men jag är rädd att oddsen är små att jag ska klara mig. Jag, liksom maken, har haft en krånglande mage det senaste dygnet så risken är att den enda som överhuvudtaget kommer vilja fira jul i morgon kommer vara sonen och han kommer vara väldigt ensam.

Det här är dock en jul jag sent kommer glömma, detta är julen vi blev insnöade med kräksjukan utan tvättmaskin.

Nu är det bara att hoppas att vi kommer levande ut på andra sidan.

God jul