Här har vi nästa inlägg enligt listan jag följer.
Evolutionär forskning menar att båda könen väljer partners i syfte att förbättra chanserna för reproduktion Och psykologiska analyser har konstaterat att vi är mer benägna att bli kära när vi mår dåligt, eller är lite ur balans. En människa som är helt stabil och välmående blir helt enkelt inte lika lätt kär av någon anledning. Evolutionen har utrustat oss med mekanismer som belönar oss med lycka när vi parar ihop oss (hjärnan utsöndrar lyckoämnen när vi är förälskade), men samma mekanismer orsakar smärta när förhållandet tar slut, eller kärleken plötsligt är obesvarad. - hittat på olika spridda delar av den stora cyberrymdenKortfattat - Kärlek är något kemiskt som utsöndras i hjärnan för att vi ska reproducera...
Det handlar om att känna trygghet också. Inte enbart drifter så som reproduktion. Utan människan vill fortsätta behålla delar av den ontologiska tryggheten för att kunna självförverkligas. Kärlek är en grund för självförverkligande. (Nu har jag läst socialpsykologi så det skriker om det :P)
SvaraRaderaTack Lotta.
SvaraRaderaAbsolut har du rätt. Jag satt i valet och kvalet över om jag skulle släpa upp alla mina gamla psykologiböcker, både social som allmän men framförallt den kliniska psykologin som, enligt de rön jag fått fram efter en mycket vetenskaplig studie i cyberrymden, ska vara den del av psykologin som tagit upp ämnet mest. Jag valde dock att bara skrapa lite på den lite lätt hårda men framförallt kalla faktaytan angående vår existens och kärlekens roll i vår fortplaning för att på ett så oromantiskt sätt som möjligt få konstatera att:
kärlek är något kemist.
:)