Min första kärlek - eller - Perny erkänner saker som han inte visste

Jag följer listan som ligger till höger här i bloggen och som utgår från en utmaning som uppenbarligen cirkulerar över hela internet. I dag har jag alltså kommit fram till: min första kärlek. Min första pojkvän hade jag i femman men jag tror inte jag vill räkna med den, för den kärleken är inte den första äkta kärleken. Nej min första äkta kärlek uppstod i sjuan. Nu finns det säkert många där ute som anser att det inte är äkta kärlek redan i så unga år, men jag vill nog påstå att det kan det visst vara. Denna kärlek har till och med fått vänner att kalla mig för ”en obotlig romantiker” men det vet jag inte om jag vill hålla med om, jag var bara lite förhäxad under några år, eller så hittade jag inte någon ny som var värdig min kärlek.

När jag började i sjuan så hade vi precis bytt skola, började i en ny klass. Man kände ingen och alla hade för stora fötter och för långa armar och ingen kroppsuppfattning stämde med verkligheten, på gott och ont. Då träffade jag honom, han träffade tyvärr inte mig så den första kärleken var en obesvarad kärlek. Jag höll på att skriva olycklig, men det stämmer inte, för det var en väldigt trevlig kärlek och objektet var ett mycket värdigt objekt även om han inte var kär i mig. Han hade nämligen redan en flickvän. Nog för att han vid ett tillfälle medgett att han och jag varit varandra närmre rent fysiskt än vad han och hon någonsin var, då jag på väg hem från klassresan till Danmark låg och låtsades sova mot hans axel. Ja, jag låtsades, inte fasen var jag dum eller avslappnad nog att sova då. Och ungefär så här mycket vet han själv om, för jag är så pass ärlig att jag berättade för honom, så han själv kunde bestämma vad han ville göra med den informationen. Nu kommer lite mer information som han inte känner till, men eftersom han läser min blogg ibland (tror jag) så kommer han väl få veta det nu. Men, det har ju runnit många hinkar under den bron sedan dess, men kanske inte riktigt så många hinkar som han tror.

Denna pojke flyttade tragiskt nog iväg från oss när vi började åttan och jag fick försöka överleva dagarna utan honom. Vi hade självklart brevkontakt som något slags livsuppehållande hjälpmedel för mig. I åttan var det ingen annan som kunde mäta sig med honom och jag gick och förblev singel och fullständigt ointresserad av andra killar. I nian hade jag något slags slentriant substitutförhållande som så klart tog slut på grund av rent ointresse. När jag kom upp i gymnasieålder började jag bli människa igen och började spana efter killar och faktiskt blev lite så där töntigt kär som man brukar bli i tonåren. Sen flyttade jag till Stockholm och blev punkare/svartrockare/syntare. Äsch va fasen, jag pluggade teater, vad begär ni av mig, jag var helt enkelt bohem. Jag hade fortfarande kontakt med min första kärlek, han som nu bara var en vän i till och med i fantasin och som jag inte var kär i längre, ooooh nej, inte sedan åttan i alla fall. Vad jag sagt. Fast nian var nog också lite svår om jag tänker efter. Han och jag bestämde att vi skulle ses så han kom och hälsade på mig i Stockholm, jättetrevligt. Jag skulle få besök av min vän. Kompis. Polare.

Jag minns det som i går när jag stod där på T-centralen och väntade på honom, letade efter den där lille tanige killen från sjuan som skulle komma och hälsa på mig, men han kom inte. Istället sveper en blond kille, med lång lugg, svarta kläder, kängor och en lång svepande rock, ner för trapporna och gick förbi mig. Shit vilken läckerbit tänkte jag för mig själv och sen insåg jag att det var han. Efter den helgen så var jag lika illa ute igen och det gick inte över förrän någon gång i tjugoårsåldern. Nog hade jag andra killar och nog levde jag vidare utan honom, för han hade ju flickvän, igen, så jag hade ju ingen chans ändå. Han var mer den där ouppnåeliga som man drömde skulle komma på sin vita springare och rida iväg med en i solnedgången. Det var nog en jäkla tur att det aldrig hände något mellan oss för det hade nog förstört den där romantiska övermänskliga bilden jag hade av honom då för egentligen är han inte mer än människa.

Det är jag (nästan) helt säker på.