Varför skriver jag?

Jag håller min skrivarglöd levande. Det är alltid jobbigast i början, alltså, att komma igång att skriva. Just när jag öppnar upp laptopen, börjar rota runt ska till att börja. Då finns det massor av annat som pockar mer på uppmärksamheten:
någon har sagt något helt oviktigt på facebook
jag måste säga något helt oviktigt på facebook
någon har svarat något helt oviktigt på min helt oviktiga statusuppdatering på facebook
jag måste lägga en patiens på facebook
jag måste bara lägga färdigt tills den går ut
jag måste bara prova en gång till för det gick så dåligt
jag måste bara prova en gång till för det gick så bra
jag måste bara kolla mailen
jag måste bara kolla bloglovin
jag måste bara kolla alla blogger jag har på min vänlista
när jag gjort allt det måste jag göra det några gånger till för det kan ju hänt något på ett tidigare ställe medan jag var på ett annat ställe osv.

När jag väl börjat skriva så kan fingrarna dansa i rask takt över tangenterna och jag vet precis vad som ska hända och jag mår hur bra som helst. Jag älskar det, jag mår som en kung (eller drottning eller någon som i alla fall mår väldigt bra!) Sen måste jag sluta skriva och då vill jag inte sluta skriva men tänker att, jag kan ju skriva lite till, sen, när jag lagt barnen. Men när jag lagt barnen så börjar ju hela proceduren innan jag kan börja skriva igen, på nytt. Allt på internet blir välkollat av mig innan jag ens öppnar worddokumentet.
Jag förstår inte varför, eftersom jag, under all min vakna tid när jag inte skriver eller kan skriva, går och ältar romanen. Jag lever med den här personen som det handlar om, min hjärna går på högvarv. Jag hör samtal i huvudet från den bok jag skriver, jag ser framför mig hur personerna i boken gör saker som leder till saker och jag vill inget annat än att sätta mig och skriva ner det, men, när jag väl får chansen så... kollar jag statusuppdateringar på facebook.

Å ena sidan kan man ju tänka att någon del av mig inte känner att jag behöver skriva, jag upplever det ju ändå eftersom jag är mitt i det, mitt i bokens centrum, utan skriva det. Men när boken i mitt huvud tar slut, då försvinner den ju för alltid och jag kan inte dela med mig av den till någon. Jag har fått lida i ensamhet över rollkaraktärernas missöden, deras sorger och förtvivlan (för ja, det är mycket sådant i mina böcker). Men så finns det den där kritiska rösten som talar om för mig att "det är ändå inte någon annan som vill läsa de här historierna, för, så jäkla bra är dom ju inte". Jag kan känna ett behov av att få bolla min bok med någon men det har bara förstört för mig tidigare, för då har jag ju delat med mig av boken och då kommer någon slags latmask in och tycker att jag inte behöver skriva ner den, för någon annan har ju ändå redan fått ta del av den. Detta trots att personen jag delat historien med verkar tycka den är jätte intressant.

Just nu är jag i en bollperiod i min bok, men jag tror inte att jag skulle ta in några förslag, utan jag bara har ett behov av att få berätta mina tankar för någon, vilket skrämmer mig eftersom jag vet vad som hänt tidigare när jag delat med mig, men jag känner samtidigt en tyngd av att leva med boken, helt själv.

I måndags satt jag och MrsData och samtalade över en kopp (förlåt, flera koppar) te och jag började fiska bollplank hos henne. Började fråga henne om vad hon tyckte om för slut och vad hon tyckte om för typ av berättarstil och lite så. Hon svarade väl så där lagom utförligt vad hon tyckte och sen började jag fiska mer över hur mycket hon visste om min story varpå hon svarade "Inget"
Det var väl tyst i några sekunder och jag funderade på vad det betydde, ville hon veta, var hon nyfiken, var hon fullständigt ointresserad, tyckte hon att jag var tjatig och att det var nog nu eller...? och då kom fortsättningen:
"Och jag vill inget veta, för det kommer förstöra inför läsningen, för jag ska läsa den när den är klar!"

Så svaret på frågan i rubriken (i dagsläget) är:
Jag skriver för MrsData.

Skriver jag för någon mer?
You tell me.