I kväll kommer jag tröstäta

Chocolate- Pure happiness

Jag har nu varit arbetslös i tre och en halv månad och jag har sprungit på en hel del intervjuer. Första intervjun jag blev kallad till kändes som ett ett otroligt uppsving på min arbetsmarknadsplacering. Jag fick inte jobbet med hänvisning till att det var någon med längre erfarenhet som sökt jobbet.

Det kan jag köpa.

Jag är 35 fast har endast ett års arbetslivserfarenhet inom fältet så då kan det ju lätt vara så att någon i min ålder, eller till och med lite yngre än mig, har längre arbetslivserfarenhet inom just den bransch jag söker inom.

Klart att jag fortsatt försöka, det har varit intressanta jobb jag sökt och intressanta jobb jag fått gå på intervju för och det har alltid känts positivt på intervjuerna. Dom har alltid gett mig vinkar om att jag är en av de få utvalda i den lilla skara intervjuade som dom känner lite extra för.
Jättebra! Men så har någon med mer erfarenhet sökt som dom varit tvungna att anställa utifrån meriter och krav på erfarenhet hos sökande.
Fine!
Som sagt, jag köper det.
Lite bitter har jag väl börjat bli och min mamma har börjat fråga om det kan vara något annat men jag har ju frågat och förväntar mig då ett ärligt svar, så jag kan förbättra mig, och de har ju sagt att det är min erfarenhet och kompetens, och jag har som sagt köpt det.

Tills nu...

I torsdags var jag på intervju. Intervjun kändes jättebra. Dom var positiva och påpekade även, när vi pratade om min erfarenhet, att jag hade ju så bra arbetslivserfarenhet innan jag utbildat mig. Jag har ju flera vikariat där jag jobbat med barn och ungdomar, både inom skolverksamheten men också inom drama och scouting. Min ledarutbildning som jag skaffat mig inom scouterna var också jättepositivt. De sa även att jag var en av få som faktiskt talat om att jag ville jobba på det sätt som de ville att man skulle jobba på. Som sagt, det kände väldigt positivt.

I dag har jag fått indikationer på att en annan person fått jobbet. En mycket trevlig person, inte det, jag har absolut inte emot henne och jag gratulerar henne verkligen och hoppas på välgång och allt sånt, men:
i detta fall kan inte "någon mer erfaren sökte jobbet"-klyschan vara aktuell då hon är 23 år och examinerades ett år senare än mig. Nu måste jag få veta vad det är som är fel, nu måste jag få veta om det är något som jag måste ändra på eftersom jag aldrig får jobb.

Va fan, jag utbildade mig för att få jobb, inte för att stämpla! Om jag skitit i att plugga och skaffat ett annat jobb hade jag väl vid det här laget kommit upp i det löneläge en nyexaminerad socionom har i den här delen av landet redan, utan flera år av taskig ekonomi!

I kväll kommer jag vara bitter, äta den bruna lyckan, dricka mycket te, vältra mig i min självömkan och hata livet en aning.

Men i morgon då, vad gör jag då? (förutom ringer till arbetsplatsen och frågar vad det var som var fel, vad som gjorde att jag föll på målsnöret denna gång)
Det börjar ju kännas mer och mer som att den tid jag lägger ner på att skriva ansökningar, den borde jag lika gärna lägga på att skriva min bok, för med den här framgången verkar det som om oddsen är lika stora att jag får min bok publicerad, som att jag får ett jobb.

Ja!
Jag är bitter!
Fan!