Varför jag identifierar mig så bra med Bella

En vän till mig som vi här inne på bloggvärlden så fint kan kalla MrsData har dragit ner mig i Twilight-träsket. Det började med att jag fick låna "Om jag kunde drömma" av henne, som en sån där första gratis sil, och snart hade jag läst ut den och satt strandad på västkusten utan fortsättningen inom räckhåll. För att kunna överleva min "semester" var vi tvungna att söka upp en bokhandel och köpa resten av knarket, jag menar boksamlingen. Nu har jag bara några få sidor kvar på den tredje boken och skall påbörja den fjärde på resan hemåt i bilen. För att fira min totala genomplöjning av böckerna har jag planerat, med MrsData vilt hejjande i bakgrunden, att det ska bli ett Twilightmaraton när jag kommer hem. Vi ska kolla på de två första filmerna på dumburken hemma hos MrsData (eller hos mig, men filmerna är hennes) och sen avslutar vi med att gå på bio samma kväll.

Vad är det då som gör att jag fastnat för böckerna?
Jag gillar ju vampyrer och jag gillar skräck och jag gillar det där mörka mystiska men det fanns även något i mig som lätt identifierade sig med Bella.
Det är inte så att jag inbillar mig att jag, precis som hon, skulle vara vacker utan att veta om det eller att jag tror att jag fortfarande är sjutton år, jag är inte heller lika pessimistisk och grinig som hon är (fast min make kan kanske har andra åsikter ibland) och jag drar inte heller till mig odjur på samma sätt men det finns en sak som vi båda har gemensamt.

Vi är båda vandrande olyckor.

Jag blev så sent som idag påmind om detta faktum, när vi gick ner till stranden. Det är inte första gången det sker och det är precis lika pinsamt och kränkande varje gång samt att maken har lika roligt åt mig varje gång det händer och får samma överbeskyddande lite daddiga behandlingen mot mig som pojkarna verkar ha mot Bella i böckerna.

Det är mina fullständigt odugliga vrister som är boven i dramat.

Det är dom som gör att jag hatar att åka skridskor, eftersom jag inte har något som helst stöd av vristerna när jag försöker ta mig fram på isen vilket gör att jag går mer eller mindre på insidan av fötterna med medarna utåt. Det är på grund av vristerna som jag helt plötsligt blir liggande på gatan utan någon som helst förvarning. Detta hände idag! Fast det var inte direkt på en väg!

Vi skulle ner och ta oss ett sista bad (se tidigare inlägg) och för att ta oss dit var vi tvungna att gå över lite klippor, som vanligt på västkusten. Vi hade inte ens hunnit till klipporna utan gick fortfarande på grusvägen som gick ner till det ställe man brukar dra ner båtarna. Grusväg är väl kanske att ta i men det var uppkört och det var lite stenar i olika storlekar liggande. När jag gick där i den lite lätt sluttande vägbiten hade jag ganska tunga steg där hela min kroppstyngd lades tungt på varje steg som det ofta gör när man går i nerförsbacke. Plötsligt kände jag att min ena fot gav vika, den vek sig inåt som så många gånger förr, vilket gjorde att all min kroppstyngd lades på yttersidan av foten. Foten gjorde en egen liten oberäknelig kullerbytta vilket ledde till att knät vek sig och olyckan var ohejdbar.

Trots att allt skedde raketfort hann jag uppfatta allt. Jag kände fotens fullständiga oduglighet, jag registrerade marken, eller ska jag kallade den landningsplatsen för min kropp, och dess utformning. Det var berg, sand, grus och stora vassa stenar. Jag räknade snabbt ut att detta skulle göra ont hur jag än landade så det viktigaste var bara att skydda de mest vitala delarna som jag fick för mig skulle vara huvudet, vet inte om det finns några med invändningar där.

Jag tog därför emot allt med en hand och ett knä. När jag landade upplevde jag att det inte gjorde riktigt så ont som jag förväntat mig, kroppsligt. Annat var det med självkänslan, den tog sig som vanligt en ganska hård törn. Varje gång jag lyckas med ett sådant här fall känner jag mig som en totalt misslyckad idiot. Ingen runt omkring kan se varför jag faller, helt plötsligt ligger jag bara där som om jag vore packad. Samma denna gång. Jag låg och kände stenarnas konturer på mina händer och gruset som tagit sig in i håret och innanför kläderna.

Jag skämdes och ville bara försvinna. Mitt humör fick sig en rejäl törn och jag stressade vidare, vi badade, jag skyndade tillbaka till bilen och sen åkte vi hem. Maken fick sköta finliret i fråga om pedagogik med barnen för jag fräste mest bara, mest för att en värk började göra sig uppmärksammad. En värk som började i tumleden, spred sig i hela handen och sedan längre och längre upp i armen. Självklart den högra handen och armen. Senare kände jag av knät som skrubbats och foten som vek sig skämdes så det gör ont.

När vi kom hem sa jag att det var ju i alla fall skönt att det bara var vi där varpå maken skulle förstöra även det för mig genom att berätta att det varit ett par där som gått bakom oss och gått förbi mig när jag låg på marken och försökte hålla tillbaka tårarna av skam samtidigt som jag gnydde som ett litet barn.

Men jag har varken en vampyr eller en varulv trånande efter mig

Jag har en blek syntare med dödligt torr humor och två hundallergiska barn.