Tvångsförflyttning

I går planterade jag lite bärplantor och grillade med vänner, men innan dess roade jag mig med att utföra riktigt kroppsarbete: flytta vinbärsbuske.

I vår trädgård växer det massor av trevligheter så som äppelträd, körsbärsträd, plommonträd, svarta, röda och vita vinbär, hallon och kirskål. Det virriga är att allt är så utspritt. På ena sidan trädgården har vi tre buskar med vinbär och på andra sida har vi tre buskar där två är ihopklumpade och en har varit mitt i ett trädsnår.

På vänster sida ka man se att det är tre buskar där två står på rad ganska nära varandra och en längre bort. På höger sida är det två som står bredvid varandra, nära och gosigt och en gigantisk en bra bit bort.

Just där vi har en klump på två buskar ska vi nu bygga förråd och då hade vi två val:

1. att klippa bort och döda buskarna
2. att ge till någon som vill ha dom

Jag funderade lite över detta och undrade varför vi själva inte ville ha dom, jag menar, kan man lägga ner en massa jobb på att flytta dom kan man väl lika gärna flytta dom till en annan del av samma trädgård. Sagt och gjort, jag är nu mitt uppe i att flytta dessa till andra sidan trädgården så att alla buskarna ska kunna stå på rad.

Jag började med att gräva två gropar där jag ville ha buskarna istället. Självklart gjorde jag det på ett gammalt scoutmanér så att man kan lappa ihop gräsmattan igen utan att det syns att man grävt, fast det igentligen inte var nödvändigt då vi ändå ska gräva upp alltihopa där buskarna nu försvinner. Det var väl lagom tungt att gräva men inget om att få upp själva busken. Jag tog maken till hjälp då den var så himla otymplig och liksom inte ville samma som mig. När jag lyfte på ena sidan föll den ner igen på andra och lyckades man få till det någorlunda så ramlade skottkärran omkull. Maken var fortfarande inte i form sedan han varit sjuk så han pallade inte pressen utan gick in och lade sig så jag får vänta med dom andra buskarna till senare tillfälle.

Här hamnar busken i hålet.

Maken blev lite väl tjatig under eftermiddagen och kvällen, angående vattningen av alla plantor, något han aldrig visat intresse för tidigare.
Före vindbärsbusksförflyttningen:

"Du har väl vattnat jordgubbsplantorna?"
"nej, inte än, jag ska"
"Bra glöm inte det"

Efter vinbärsbusksförflyttningen:

"Glöm inte att vattna vinbärsbusken när du ändå vattnar jordgubbsplantorna"

Eftersom vi hade grillfolk över så stressade jag inte med att vattna utan tänkte att det kan jag nog göra i morgon om inte annat. På kvällen pratade jag och maken i telefonen, regnet öste ner utanför:

"Du har väl inte glömt att vattna plantorna va?"
"jag tror att moder natur fixar det åt oss nu"
"vadå"
"det regnar"
"ja men du måste vattna ändå, regnet räcker inte"
"jo det tror jag nog"
"nej nej"

Sent på kvällen, vid elvatiden, kommer maken hem, regnet formligen öser ner, jag hör hur han parkerar bilen, hur han springer upp för trappen, slänger upp dörren, och då är jag beredd:

"du, när du ändå är ute, kan inte du vattna plantorna?"