Detta skatnedlusade kvällsträd får symbolisera känslan
Denna dag, denna dag, denna dag... jag tror att det är lite mycket nu...
Det är inte första dagen som jag vaknar upp på dåligt humör, det är faktiskt nummer i ordningen på dag i rad som jag inte ens kan komma ihåg, men dagen har inte heller gått min väg i dag.
Jag vaknade med en stressklump i magen och alla små motgångar får mig att explodera. Maken blir vansinnig på mig och jag är väldigt jobbig det erkänner jag.
Vi var bjudna hem till Catice idag på trevligt födelsedagsfika, jättemysigt. Barnen skötte sig exemplariskt, eller ja, allt är väl relativt, dom hoppade i hennes säng, drog ner hennes pärldraperi och bangade på hennes klockor men det kunde ju ha varit mycket mycket värre, tror jag. Jag hoppas verkligen att jag inte uppfattades för negativ i min attityd det kan ju lätt bli så menar jag, när man är så där mörk och stressad i sinnet.
Pulkaplanerna på vägen hem gick i stöpet då sonen fick astmaanfall på astmaanfall och ville hem direkt. Dottern ville fortfarande åka men när vi precis kommer fram så frös hon för mycket så vi gick hem i stället. Väl hemma skulle jag göra lasagne och hade redan förberett köttfärssåsen till rätten. Första försöket till att göra ostsås funkade inte så bra då jag märkte att jag inte har simultankapacitet för att göra bottenredning, försöka klura ut sonens läxa och försöka sära bråkande barn på samma gång. Kastrullen åkte i vasken med svart botten och ihopklumpade geggbitar.
Andra försöket blev bättre men när jag skulle bre ut köttfärssåsen i formen så var formen för stor så det blev jättesnålt med köttfärssås men överdrivet mycket ostsås, precis som en sån där billig köpelasagne. När jag skulle stoppa in formen i den uppvärmda ugnen så upptäckte jag att jag glömt bort att jag ställt in en smutsig stekpanna där med lock på morgonen då det hade varit fullt i diskhon när jag skulle göra morgonomeletten. I ren förvåning grep jag tag i handtaget och brände handen rejält, när jag väl fått ut pannan hade handtaget på locket smällt ner genom det lilla hålet i glaset och gjort en liten plasthög mitt på stekpannas mitt. Det fräste och smällde om den och jag satt och dunkade huvudet i bordet och svor lågt för mig själv medan jag hörde de där ljuden från den förstörda stekpannan.
Maten blev naturligtvis oätlig, eller ja, jag åt ändå, men barnen gnällde. Frågan är ju om de gnällde av gammal vana eller om de menade det. Jag hade så pass dåligt självförtroende i fråga om min matlagning i dag så jag bråkade inte utan lät dom äta mackor istället och kände hur fruktansvärt dålig mathållning det blev denna dag.
Just nu sitter jag här med en hand som gör ont, massor av äcklig lasagne, barn som levt på mackor hela dagen och en trasig stekpanna, vem försöker jag lura, jag är värdelös...
Det är inte första dagen som jag vaknar upp på dåligt humör, det är faktiskt nummer i ordningen på dag i rad som jag inte ens kan komma ihåg, men dagen har inte heller gått min väg i dag.
Jag vaknade med en stressklump i magen och alla små motgångar får mig att explodera. Maken blir vansinnig på mig och jag är väldigt jobbig det erkänner jag.
Vi var bjudna hem till Catice idag på trevligt födelsedagsfika, jättemysigt. Barnen skötte sig exemplariskt, eller ja, allt är väl relativt, dom hoppade i hennes säng, drog ner hennes pärldraperi och bangade på hennes klockor men det kunde ju ha varit mycket mycket värre, tror jag. Jag hoppas verkligen att jag inte uppfattades för negativ i min attityd det kan ju lätt bli så menar jag, när man är så där mörk och stressad i sinnet.
Pulkaplanerna på vägen hem gick i stöpet då sonen fick astmaanfall på astmaanfall och ville hem direkt. Dottern ville fortfarande åka men när vi precis kommer fram så frös hon för mycket så vi gick hem i stället. Väl hemma skulle jag göra lasagne och hade redan förberett köttfärssåsen till rätten. Första försöket till att göra ostsås funkade inte så bra då jag märkte att jag inte har simultankapacitet för att göra bottenredning, försöka klura ut sonens läxa och försöka sära bråkande barn på samma gång. Kastrullen åkte i vasken med svart botten och ihopklumpade geggbitar.
Andra försöket blev bättre men när jag skulle bre ut köttfärssåsen i formen så var formen för stor så det blev jättesnålt med köttfärssås men överdrivet mycket ostsås, precis som en sån där billig köpelasagne. När jag skulle stoppa in formen i den uppvärmda ugnen så upptäckte jag att jag glömt bort att jag ställt in en smutsig stekpanna där med lock på morgonen då det hade varit fullt i diskhon när jag skulle göra morgonomeletten. I ren förvåning grep jag tag i handtaget och brände handen rejält, när jag väl fått ut pannan hade handtaget på locket smällt ner genom det lilla hålet i glaset och gjort en liten plasthög mitt på stekpannas mitt. Det fräste och smällde om den och jag satt och dunkade huvudet i bordet och svor lågt för mig själv medan jag hörde de där ljuden från den förstörda stekpannan.
Maten blev naturligtvis oätlig, eller ja, jag åt ändå, men barnen gnällde. Frågan är ju om de gnällde av gammal vana eller om de menade det. Jag hade så pass dåligt självförtroende i fråga om min matlagning i dag så jag bråkade inte utan lät dom äta mackor istället och kände hur fruktansvärt dålig mathållning det blev denna dag.
Just nu sitter jag här med en hand som gör ont, massor av äcklig lasagne, barn som levt på mackor hela dagen och en trasig stekpanna, vem försöker jag lura, jag är värdelös...
DU ÄR ALDRIG VÄRDELÖS!!!!!! Läs igen: DU ÄR ALDRIG VÄRDELÖS!!!! men va sjutton det bli sånna dagar.... ungarna dör inte för det... är de nöjda va de själv!! Kramen
SvaraRaderaDu är absolut inte värdelös! Ibland blir det såna dagar. Jag har också massa såna.
SvaraRaderaVärdelös vette fan men en rätt kass dag kan man nog säga att du har haft. Jag känner igen det där. Det är dagar då man önskar att någon annan kunde överta ansvaret för de små och man själv kan begrava sig under ett täcke tills det har gått över...
SvaraRaderaHoppas handen inte får alltför stora men. Jag har fortfarande konstig färg på min fot efter att ha bränt den i kokande vatten för några månader sen.