Egypten - anländandet till Sonesta i Hurgada eller det stora sammanbrottet

För att flyga måste man gå upp mitt i natten, det fick mina barn erfara. Vi klev upp strax efter tre på natten för att komma iväg till flyget. Frukosten intog vi på flygplatsen vid sex på morgonen. Planet avgick vid sju.

Planet avgick i tid och sonen som satt vid fönstret fick uppleva en riktigt spektakulär uppvisning i form av moln och dockhus. Under flygningen roade sig barnen med att pyssla och titta på film, Upp visade dom och någon tråkig vuxenfilm som ingen av familjen visade intresse för.

Redan vid inflygningen kunde vi se en stor skillnad mellan Hurgada och Marsa Alam. I Marsa låg hotellen lite mer för sig själva, här var det som en enda matta av hotell längs med kustlinjen, en enda stor gröt.


Väl genom alla tullar och passkontroller och visumundersökningar blev vi fösta ut till bussarna som skulle föra oss till vårat hotell. Vi åkte i en halvfull buss och när den stannade vid vårat hotell klev vi av, samt ett 60-årigt par, inga fler. Redan här började verka underligt.

När vi kom in i den gigantiska receptionen som ekade övergivenheten, tja alltså, det var mycket folk där men nu pratar vi om gästfriheten, som inte infann sig. Det var ett hotell som skyltade med sina fem stjärnor men frågan var för vem dom hade stjärnorna, för oss som gäster eller för de som jobbade. De i receptionen ingav intrycket av näsor i vädret och överlägsenhet. Ingen som mottog oss med drinkar eller ett välkomnande leende som förra gången vi var i Egypten. Vi fick smyga fram till receptionen och nästan be om ursäkt för vår existens, och så fick vi vår nyckel.

Vi var hungriga då det var en bra bit in på eftermiddagen och vi hade inte ätit sedan tio på förmiddagen så jag frågade var vi kunde få mat. Receptionisten tittade på mig som om jag vore en lågt stående varelse och upprepade frågan som om den vore ställd på Svenska och inte på engelska, och så svarade han med ett ryck i kroppen att det fanns då rakt inget öppet nu, lunchen var över. Middag skulle inte serveras förrän vid halv sju, jag var välkommen åter då.

Nu svarade jag lite rappt att vi allt inte ätit sedan tio och vi kunde då rakt inte hålla oss ända tills halv sju och sist gång vi var på en sådan här resa så hade hotellet allt sett till att erbjuda oss mat när vi kom vilket ett hotell med så många stjärnor som dom hade allt skulle kunna vara så goda att göra också! Mannen bakom disken suckade, ringde lite och lät mycket besvärade då han på arabiska uttryckte min önskan. Sedan vände han sig mot mig och berättade att de nu vänt ut och in på sig själv och sett till att fixa fram mat åt oss, och detta skulle vi vara mycket tacksamma för!


Maten, som bestod av ett gäng torra mackor, serverades vid det mycket vackra, men mycket öde poolen. Vid senare tillfälle fick vi veta att dessa torra mackor var något som ingick i hotellets normala matservering och inte alls något som varit speciellt framtaget just för vår skull, problemet var väl att de i receptionen inte hade någon som helst koll på vad de hade att erbjuda, märktes vid senare tillfällen också.

Här började tjatet om att få bada i poolen från barnen, men vi vuxna hade bestämt att vi inte skulle göra detta förrän dagen efter då vi var för trötta för att orka ha koll på två övertrötta barn som suttit för mycket hela dagen.

Vidare upptäckte vi att vi som familj, samt de äldre paret, i stort sett var de enda svenskarna som var på hela hotellet, resten var i stort sett ryssar som inte kunde engelska.

Apollo hade skrutit under färden till hotellet, över deras underbara informationstripp med buss som de skulle ha dagen efter ankomst och vi blev informerade om när vi skulle infinna oss vid entren. Detta gjorde att badet fick vänta till eftermiddagen, bestämde vi, för vi behövde verkligen få träffa lite fler svenskar och få information, för det bemötande vi fått samt upptäckten av hur få svenskar det var på hotellet, hade fått åtminstone mig, att bli intresserad av att undersöka möjligheterna till att byta hotell.

Vi väntade en timme utan att Apollo dök upp, sen gav vi upp.Under den timmen klättrade barnem mestadels omkring runt rabatterna och sprang runt i solen. Vi fick senare höra av det äldre paret som också väntat men stått ut en kvart längre än oss, att när bussen kommit hade de fått informationen om att vi blivit bortglömda, tack för den du! Av andra svenskar senare fick vi reda på att informationsresan med bussen endast varit ett ripoff där turisterna blivit inlurade till dyra ställen inne i stan för att handla skräp som Apollo tog stor procent på vinsten av.

Besvikelsen var redan total, inga svenskar, svalt mottagande, högfärdig personal, Apollo fullständigt oengagerade i sina gäster och jag var redan sönderarbetad och ville ha en semester utan problem, jag var väldigt nära sammanbrott. Vi gick till poolen, denna underbara men väldigt öde pool, för att bada. Äntligen skulle jag släppa allt, ligga vid poolen medan barnen sprang och lekte i den grunda avdelningen och så skulle jag gå och plaska ibland och så skulle vi äta glass.

Vi doppade foten i poolen och insåg snabbt varför ingen badade där. Det var som att stoppa ner foten i en fjällbäck tidigt på vårkanten, det kan inte ha varit varmare än 15 grader i poolen, kanske rent av 10 grader och det krampade ända upp i ljumsken på mig. Barnen grät och skrek och vägrade bada och jag bröt senare ihop i vårat hotellrum medan barnen badade i vårat badkar.

Precis här, vid denna tidpunkt, var vår semester inte speciellt bra men det positiva är ju att det kunde ju bara bli bättre.