Ibland vill jag bara inte göra som vanligt

Ibland känner jag för att göra saker, oförväntade saker, bara för att det inte är förväntat. I bland när jag åker till jobbet känner jag att jag skulle vilja strunta i att åka av motorvägen och bara fortsätta någon annanstans, vart som helst. Jag känner för att göra barnsliga saker, knasiga saker och korkade saker, rent av elaka saker, men mitt överjag (som Freud så fint skulle uttryckt det) håller mig mig i schack. Vet inte om det är mitt underjag som liksom inte känner att den får vara med och leka tillräckligt på sistone sedan jag blev så där vuxen, proper och jobbar med myndighetsutövning. Den saknar väl pluggtiden och overallen kanske.

Nu i kväll när jag körde hem en kompis, det var mörkt ute, knappt några ute på vägarna alls. Då var jag bra sugen på att köra ner på motorvägen och bränna i 200 vart som helst, se vart det det skulle bana iväg, se om jag skulle köra ihjäl mig eller om jag skulle komma hem igen eller om jag skulle hamna någo annanstans.

Men istället rusade jag fram i modiga 60 (eller ja, vi har ju en glädjemätare så jag körde nog högst i 52-55) och rejsade nästan lite med en annan bil (för det är en tvåfilig femtioväg) och han vann och sen svängde jag in i vårat bostadsområde och så åkte hem.

Överjaget vann även denna match, vi får hålla tummarna att det vinner i fortsättningen också, om det inte gäller lite så där små vardagsgalna saker som att vara spontan och äta frukost på golvet i vardagsrummet med barnen eller fixa barnvakt och dra med maken på någon spännande romantisk strapats.

Fan va tråkig jag är...

... eller bara vuxen...

...vilket kanske är samma sak.