Att gå eller inte gå, det är frågan.

Antingen är jag en självuppoffrande martyr eller en arbets-skygg slöfock. Hur jag än vänder och vrider på myntet så ser det dåligt ut. Maken påpekade för en liten stund sedan, när jag satt och ansåg att jag varit frisk nog att ha gått till jobbet denna morgon, då jag faktiskt mått riktigt bra, när jag suttit still, att jag inte mått lika bra när jag inte suttit still.

Om jag inte går till jobbet i morgon kommer jag känna mig lat och som om jag liksom skolkar, men går jag till jobbet så vet jag inte om jag kommer vara så produktiv. Visst, jag kan sitta still hela dagen och hoppas på att andningen fungerar och skriva på datorn är ju inte så väldigt fysiskt påfrestande. Det jobbiga är väl trapporna och telefonsamtalen och frågan är väl om min hjärna kommer vara tillräckligt påkopplad för att jag ska kunna tänka klart i fråga om utredning och viktiga snabba beslut.

Men tänk om jag inte åker till jobbet men mår tillräckligt bra...

Maken plus tre till har sagt vad de tycker och det är att jag borde vara hemma i morgon, min mage säger något annat, min arm håller med de andra, mitt huvud har jag inte tillåtit säga sitt och lungorna är än så länge tysta och lugna.

Ett som är helt säkert är i alla fall att det inte blir något äventyrsbad i morgon som vi planerat vare sig jag går till jobbet eller inte...