Många ytliga inlägg

Så kan nog många se den senaste raden av blogginlägg här och jag säger väl inte emot. Inte för att jag har något emot de inlägg som jag skrivit nu på sistone för det är ganska roligt att mobilblogga. Fota något som är roligt för stunden, skriva några lättsamma rader och sedan är det klart. Det är nog vad jag har orkat med på sistone också för jag är helt slut nu för tiden.

Det känns som om jag undermedvetet står inför ett stort vägskäl och jag måste välja, samtidigt har jag valt, två saker. Två motstridiga saker, eller så har jag inte valt, jag vet faktiskt inte.

Det jag står och väger över är karriären, hemmet och framtiden, alltså, vill säga småsaker.

1. vill jag jobba som socialsekreterare och om jag inte vill jobba som socialsekreterare vad vill jag då jobba som?

2. Vill jag bo i Örebro och om det nu är så att jag egentligen inte vill flytta är det då det ostrukturerade huset som gör att jag känner att jag vill flytta och om det nu är så att jag vill flytta vart vill jag då flytta?

3. ...och så den där jäkla boken...

Om vi benar den första. Just nu jobbar jag som socialsekreterare och det är ett spännande yrke där jag får jobba med människor och hjälpa människor i nöd till något, förhoppningsvis, bättre. Det är kontorstider och det är trevliga arbetskamrater.
Samtidigt känner jag mig stressad och jag känner mig otillräcklig och något säger mig att, nej, det är något annat jag vill jobba med. Jag har sett två helt otroligt intressanta jobb, ett som adoptionshandläggare och ett friluftssamordnare, båda på västkusten och inget av dem har jag hört något från så de är inte aktuella, men de har fått mig att fundera runt mitt yrkesval. Det jag har nu är ett vikariat och jag ska inte klaga, många har inte jobb alls och det är ett bra jobb! Men jag vill helt enkelt bara något annat, känns det som.

Någon som har några tips på vad jag borde göra? Det tål att tänkas på, jag lovar att det gör jag precis varje dag!

Och så benar vi i det andra. Jag har funderat på om det är något nytt, att jag vill flytta till västkusten men den senaste tiden har jag träffat några gamla bekanta som reagerat med "jaha, du bor kvar här, jag trodde du flyttat" och så kommer någon vidare fras när det kommer fram att jag har lite saknad till havet, att det hade jag ju redan då, när vi pratade sist, för tre, fyra fem eller sex år sedan. Därför kan jag utesluta att det är något nytt.
Samtidigt fick jag en fråga av min make som löd: "är det så att du verkligen vill flytta tillbaka till västkusten eller är det verkliga problemet vårat hus?". Det är en bra fråga och jag funderar på den fram och tillbaka. Är det så att om vi får ordning på allt, slänger all skit, får det fräscht och snyggt här hemma. Jag får ett riktigt ordentligt kök och alla får var sitt ordentligt rum som de kan få plats i, kommer min hemlängtan då att avta. Jag kan inte svara på det men jag kan däremot säga att... jo, det kan vara så. Om vi då får ordning på huset och vi är nere på västkusten varje sommar, under en längre period, kan jag då vara nöjd.

Något att fundera på och det är någon jag funderar på, dagligen. Jag ältar, vänder och vrider och ibland får jag ont i magen över att jag inte vill åka hem för det är så rörigt och då är längtan ännu starkare, till ett nytt oförstört hem, utan prylar, frågan är bara var det hemmet ligger!

Vad tror ni, vad är det jag innerst inne vill och behöver? Det tål att tänkas på och det gör jag, varje dag, i stort sett hela tiden.

Och så den sista huvudvärken. Den har jag ju ältat här så mycket så den behövs väl inte tas upp igen gissar jag men en sak är då säker, å ena sidan skulle många av de problem jag nu ältar inte finnas om jag bara skrev mina böcker, slog igenom, blev stor, blev rik och kunde bestämma mina egna arbetstider och arbetsplatser. Å andra sidan skulle jag säkert inte slå igenom utan när boken väl är klar så skulle den ligga där och stinka i min åsyn och vara det yttersta beviset på att jag är en kass författare som aldrig borde haft drömmarna från början.

Ja man kan ju undra varför mina blogginlägg i stort sett alltid är ytliga, korta och utan så mycket tanke, tänker gör jag så jäkla mycket ändå och stressymtomen jag känner kommer nog inte från jobbet, det kommer från mig själv, mina egna tankar och min egen prestationsångest samt röran i mitt liv som får mig att vilja krypa ihop i fosterställning och skita i allt!