Tillbaka på ruta ett?

Alltså, jag börjar ju fundera lite över mitt liv som så ofta tar ironiska vändningar.

För sex år sedan var jag deprimerad, hankade mig fram på vikariat och fet. Jag bestämde mig för att göra något åt det så jag sökte in på universitetet. Jag hade stor beslutsångest när jag valde utbildning som jag upplevde att jag valde efter omsorg. Jag tog ett yrke som var brett och som jag fått höra att det alltid finns jobb inom så jag behöver aldrig oroa mig för att stå på arbetslöshetens brant igen. Sagt och gjort, jag sökte in på socionomutbildningen och jag kom in.

Under utbildningen har jag varit aktiv, jag har gått ner trettio kilo, jag har varit aktiv inom studentpolitiska organ, jag har varit aktiv socialt inom overallarna och jag har jobbat för saker som betytt något för mig. Jag fick ett barn under utbildningen som ändå inte hindrat mig och jag har växt som person, upplever jag. Lycklig, framåt och positiv.

Nu sitter jag här efter examen och hankar mig fram på vikariat, jag har gått tillbaka till dåliga vanor och börjar så sakteliga gå upp i vikt igen och jag känner mig isolerad, ensam och lite småkass och onödig. Dessutom har jag fått höra att socionomyrket kommer snart vara övermättat och det kommer vara svårt att få tag i jobb för oss utbildade inom ämnet.

Va fan, så skulle det ju inte se ut, det är nog bäst att jag får tag i ett jobb snart, annars vet ej tusan vart det här slutar!