Egypten - Egyptierna

Det absolut första som hände när vi ankom till landet Egypten, var att vi träffade på passkontrollanten. Jag var först med mitt pass. Han hälsade med ”Hallo, my lady, how are you to day?” Detta följdes av mer trevligt småprat som hade med uppmuntran av mig att göra och han avslutade med ett trevligt god bye. Maken la fram sitt pass, samma kontrollant var tyst, tittade igenom hans pass och avslutade med ett kort och vresigt ”Bye”. Detta visade lite på vilket sätt man många gånger kände sig bemött. Jag blev ofta väldigt väl bemött och artighetsfraser och nära på fjäsk medan det var lite kortare mot maken. Pannkakskillen ville att jag skulle flytta till Kairo med honom, några erbjöd kameler för mig (tror att det var det stående skämtet bland många egyptier, makens skämt var senare på kvällen, till de vi lärt känna, att jag skulle bli mycket förvånad när jag märkte att jag inte skulle med hem till Örebro igen). Ett annat stående skämt var att vad som än frågades om så följdes det alltid av ”that will be five euro” om vi tackat ja. Vi behövde annars inte bli utsatta för de försäljarna man annars blir varnad för när man åker ner till Egypten eftersom vi bodde inne på ett hotellkomplex och knappt var utanför dessa väggar under hela vistelsen. Vi blev dock lurade några gånger och vi känna av dem i en lite mer lightversion.

Den absolut första kvällen fick vi träffa Shaggy. Mycket trevlig, och försäljare så det bara stänker om det. Om ni åker till Three Corners Fayrouz Plaza Beach rekommenderar jag att gå till parfymaffären där. Vi handlade lite första kvällen och efter det var vi nog där och drack te varannan kväll. Den första kvällen vi var där hade han först sålt en flaska parfym till mig och sen skulle han försöka sälja till maken. Maken använder inte parfym och försökte göra detta klart för Shaggy som inte lyssnade på det örat utan blandade till parfymen i alla fall. När vi sedan sa att vi inte ville ha blev han lite upprörd och började sänka priset för att vi skulle köpa, vilkte vi fortfarande inte var intresserade av. Det slutade med att vi inte köpte något åt maken, han uppvisade ett irriterat och surt yttre och hela stämningen kändes lite pressad. Han avslutade ändå med att be om ursäkt och bjöd in oss på te dagen efter. Resten av veckan var vi ofta inne och drack te hos Shaggy.

Ett av tillfällena vi drack te

hos Shaggy i hans butik.

Alla parfymförsäljarna vi stötte på under resan hade något gemensamt med Shaggy, enligt dem var det viktigaste att bygga en vänskapsrelation som kan göra att vi sprider goda ord om dem. De flesta bjöd på te och så fort man visade sig vara intresserad av en cigarett så var de framme med ett paket och bjöd. Att handla där nere är inte samma sak som att handla här i Sverige. Det funkar inte att bara gå rakt in och handla det man vill ha, det är mer en social grej och om man verkligen ska få ut något av att handla ska man ta god tid på sig. Vi fick veta väldigt mycket av att handla av Shaggy och många av de andra försäljarna.

Ehab, klädförsäljare som gav en present till vår dotter
eftersom han hört att hon fyllt år.

Första kvällen träffade vi även en man vid stranden som hette Hassan. Han arbetade som reseguide för Thomson (borde vara samma som fritidsresor här i Sverige) och gav oss en hel del inside information angående de arbetandes situation på hotellet. Mycket trevlig man som vi träffade på en gång till men tyvärr långt ifrån så många gånger som velat. En annan kille som verkligen gjorde intryck var han som sålde dryck vid maten, färskpressad juice till frukosten och sangria vid middagen. Han var en relativt ettrig och rolig typ och inte gav sig i första taget. En morgon efter en relativt blöt kväll kom han fram till mig medan jag plockade mat från buffén. Jag sa att han kunde gå ut och ställa ett glad på min plats, han kände ju igen min man så det skulle ju inte vara några problem. När han gick ut med juicen så hade han sagt ganska kaxigt: ”One juice for madam” och ställt juicen på min plats. Maken och våra vänner hade blivit väldigt skeptiska och kastade sig över mig när jag kom ut, för de ansåg att han hade gått lite för långt i sin kaxighet, om jag inte verkligen beställt en juice. Att de inte skulle ha varit förvånade om jag inte hade beställt juicen, utan att de mycket väl kunde tänka sig att det var ett försäljarknep, beskriver kanske lite hans kaxighet.

En dag när vi gick till stan, Port Ghalib, så kom vi lite vilse i öknen då marinan gick in så långt att det blev en större omväg än vi trott. På vägen träffade vi på en man som körde oss in till stan, bjöd på te och cigaretter, berättade om stan och sedan körde oss hem till hotellet på kvällen igen. Behöver jag tillägga att han var parfymföräljare. Vi köpte parfym av honom också men det var mest för att han hade the long lost scent, Lou Lou. Denna doft har jag letat efter i flera år eftersom det är en av mina favoriter, han hade den, fast inte som färdig parfym utan som ren outblandad essens. Han hade även Noa som ren outblandad essens och då sa jag att det var ju synd att han inte hade Noa Noa. Han hörde vad jag sa och galloperade iväg och visade att han visst hade även Noa Noa. Vi köpte det, garanterat, jag menar, bättre chans än så får jag ju inte att få tag på mina favoritdofter. Nu har jag Noa Noa och Lou Lou så det räcker för resten av livet.

Mohamed, parfymförsäljaren i Port Ghalib