Visst ska man ta det på ett bra sätt

för det är ju ett bra tecken, men det är ju lite jobbigt ändå.

Vadå?

Jo att det är så mycket tjafs, gråt och tandagnissen både vid hämtning och lämning på dagis. Det är inga problem att gå till dagis för det är roligt på dagis, men mamma får inte gå. När jag lämnar dottern på dagis skulle det passa bra om några teaterbedömmare från dramaten var där för dottern skulle lätt få en plats i teatersammanhanget.

Det är små kroppar som kastar sig i golvet, tårar som sprutar, händer som sträcks efter mig och en högljud bedjan om att inte gå. Hon kramar sig fast i mitt ben och släpas över golvet, och låter tårfyllda ögon skära sönder min själ och sen går jag.

Dagen går och så blir det eftermiddag. Med tanke på det avsked man har haft samma morgon så skulle man kunna tänka sig att hon sitter på golvet, gungandes med ansiktet förvridet i plågor, men nej då. Det första hon gör när hon ser mig är: "Nej, inte nu, jag ska ju..." sen hör jag inte mer för hon vände på klacken medan hon pratade och är redan i ett annat rum. Sen får jag ägna ett bra tag till att övertala henne att vi ska gå hem och hon ska bara och ska bara, precis som Alfons.

Tillslut måste man bli handlingskraftig och faktiskt ta sakerna ur händerna på henne och bära ut henne i hallen för att få på henne kläderna och då börjar teaterspelet igen. Hon vill inte gå hem och detta visare hon tydligt genom att gråta, skrika bråka och kasta bort overallen, om och om igen.

Jag tolkar det som att hon tycker väldigt mycket om sin mamma men hon tycker också väldigt mycket om dagis, men hon kommer inte på det för det är för sent...