Pernilla Lindgren

Mörkret låg som en mjuk filt över rummet. Jag stod och tittade ömt på min dotter som låg som en utspilld trasdocka i sängen. Hon utstrålade trygghet, hon utstrålade lugn där hon låg i sin säng med täcket halvt över sig, ena benet upp över kanten på sängen och händerna vilandes strax över huvudet. Hon var gjord av socker och sirap och hon drömde vackra drömmar.

Jag lutade mig mot min man och suckade lyckligt och stolt och viskade till min make: "om vi skulle börja väcka henne nu genom att skaka henne och skrika, tror du hon skulle bli traumatisk då?"

"Näääää," svarade maken och så lämnade vi rummet för att fortsätta titta på House.

Alldeles nyss hörde vi sonens röst, ur det annars helt tysta rummet, citera Woody ur filmen Toy story, fast med en aning förvrängning "Du är en fårskalle!"

Det är en helt vanlig kväll alltså...