Min bussresa väckte minnen

När jag åkte buss 14 från universitetet idag så inträffade något som gjorde mig snudd på nostalgisk. När vi åkte från universitetet var den så där lagom full. Det fanns kanske något enstaka säte ledigt spritt över bussen, inte många, kanske fyra eller så. När vi kom till universitetssjukhuset så stod det minst lika många på hållplatsen som det satt i bussen. Alltså, en full buss skulle rymmas med ännu en full buss. Under hela färden bad chauffören alla att gå längre bak i bussen så fler skulle kunna få plats. Mina tankar gick då direkt till min barndom då mina föräldrar brukade läsa Richard Scarry för mig och en av de som satt sig och som poppade upp i mitt minne nu var "Gå längre bak i bussen" ur boken "Tokigt och roligt hela dagen"

I denna historia handlar det om att ingen vill sätta
sig bak i bussen så det är toksmockat längst fram och ingen längst bak

Tills tjocka Flora kom och gick längst bak i bussen
och alla liksom följde med i bara farten.

Jag kikade efter Flora, men hon stod inte på hållplatsen.

En annan sak som triggade igång ett annat minne (japp Bäääbs, här kommer en anekdot) från när jag bodde i Stockholm. Killen som satt bredvid mig i bussen (nutid) lutade sig mot mig och sa, "Det är ju tur att vi sitter ner" och det var det som triggade igång detta minne:
De hade just infört de där nya fina tunnelbanerna som har längre vagnar (nu är det alltså dåtid, då jag bodde i Stockholm). Jag satt vid fönstret på en fullständigt knökfull tunnelbana. Folk stod som packade sillar och jag var redan då väldigt glad för att jag satt vid fönstret för då har man en hel person mellan sig själv och den trånga folkmassan.

Vi kom till Slussen som är en knutpunkt mellan bussar, tunnelbanor, färjor samt en och annan spårvagnsliknandetåggrej. På detta ställe är det alltid många som ska av och på och det vet alla resenärer och vanligtvis alla chaufförer också. Det var ganska lungt och folk gick i rätt så lugnt mak ut ur vagnen för att släppa av folk. En stor del av alla de som gick av skulle på också, det var ju uppenbart. Utanför stod det också massor av folk som skulle på, som stått och väntat. Detta brukar ske helt smärtfritt.

Mitt i denna organiserade förflyttning av människor för att inte säga ett femtonspel med människor, så säger chauffören i högtalaren "se upp för dörrarna, dörrarna stängs"

Gud va glad jag var över att jag satt innerst. Fullständig panik utbröt. Folk som skulle av och ha en annan förbindelse ville av, folk som hade klivit av för att släppa av människor ville på och folk som stått och väntat ville likaså. Folks slogs, de bråttades, de klättrade på varandra för att ta sig antingen av eller på. Jag såg chockat på detta skådespel och kände lite panik jag med, det liksom smittade av sig.

Mitt i allt detta så stänger chauffören dörrarna och kör.

Folk skrek av hysteri på vagnen och folk sprang efter vagnen utanför. Jag undrar än i dag hur många barn som blev separerade från sina föräldrar i detta tumullt, hur många som gjorde sig riktigt illa och framförallt, hur många som skickade arga brev till den tidens ansvariga tågtrafiksnubbar.