Funderingar kring min övervikt

Hur hamnade jag där och varför bibehöll jag den så länge?

Jag är en av de där som väldigt lätt lägger på mig och går upp i vikt. Jag är även en av de som har ganska svårt för att gå ner i vikt utan drastiska åtgärder (verkar det som). Det finns de människor som verkar kunna äta precis vad som helst men ändå håller sig smala som stickor. Detta kan vara negativt för dem eftersom de kanske vill gå upp i vikt men i mina ögon, eftersom jag har just de glasögon jag har, ser det väldigt positivt ut.

Istället för att jag bara insåg att "ok, jag är den här typen av kroppsuppbyggnad" och levde med det så har jag haft vilda strejker. "Jaha, om hon kan äta en stor bulle med massa fyllning i till fikat varje dag, så kan jag med" Eller "jaha, bara för att jag inte kan äta smågodis i mängder så ska jag göra det bara för att" Det var nästan som om jag fick för mig att jag straffade någon annan som var dum mot mig för att jag gick upp i vikt istället för att inse att det var mig själv jag straffade. Som om hon med bullen led över att jag gick upp i vikt när jag åt samma sak som henne.

Jag tycker fortfarande att det är lite orättvist att vissa kan äta vad som helst och andra inte, men jag har ändå fått bita i det sura äpplet och insett att det är på det viset. Självklart kan jag äta en bulle med fyllning, självklart kan jag äta pizza, självklart kan jag äta i stort sett vad som helst, men med måtta. Jag måste jämka. Jag kan äta pizza, men inte en hel utan äta något tilltugg som sallad till kanske. Jag kan äta en bulle, men om jag äter den bullen så kanske jag ska vara försiktig med vad jag stoppar i mig sen så det inte rusar iväg och så har jag ätit tio bullar samma vecka.

Jag har den hårda vägen fått lära mig hur min kropp fungerar.

Nu är jag sugen på pasta...
...så det ska mina ungar få idag.