Bild lånad från cellphone9Jag hade en dröm i morse som jag tror på något sätt visar hur jag ser på alla andra telefoner jämfört med min egen älskling. Innan vi köpte min älskade Nokia 7373 i rosa (har satt två handbojor på den så den blir lite tuffare) har jag haft några andra modeller, framförallt Ericsson. Första mobilen jag ägde var en begagnad Ericsson med blinkande antenn. Sen blev det en sån där hajfena från Ericsson i orange, även den begagnad. När den pajade fick jag låna nån Samsung av makens far innan jag köpte en Nokia 3320. Efter den så fick jag min absoluta favorittelefon av min man i present, en Nokia 7373. Maken blev nästan lite upprörd när jag sa att jag ville ha den rosa och inte den svarta modellen, jag lever för att förvåna.
Jag har aldrig varit helt nöjd med andra modellers upplägg i menyer med mera, framför allt inte Samsung och efter den så kommer Ericsson. Helt ologiska.
Nu till min dröm, visst går det undan i min blogg, så många sidospår som möjligt innan man kommer fram till kärnan, om man kommer i håg vad det var överhuvudtaget. Ja i min dröm var det alltså så att jag hade en lånad telefon, tror det var en Samsung, och jag skulle få tag på en person, Hannes, en kille från min gymnasieklass som jag inte haft kontakt med på minst tio år, spännande. I alla fall så kunde jag ju inte numret i huvudet så jag var ju tvungen att tillförlita mig på telefonens telefonboks fungerande. Jag kunde inte hitta telefonboken, den fanns ingenstans. Hur jag än letade och letade och letade så fanns där ingen självklar ingång till någon telefonbok. Jag frågade folk om hjälp men ingen kunde hjälpa mig.
Till slut så kom jag på att jag kunde ju skriva hans namn så borde väl hans hela namn komma fram och numret, så det gjorde jag. Vid detta laget hade jag virrat runt och försökte få tag på Hannes i flera timmar, jobbiga timmar. Jag tryckte in hans namn i mobilen, bokstav efter bokstav och då formades det små rutor under varje bokstav. Inuti rutorna blev det som i en enarmad bandit, bokstäverna snurrade och stannade på samma som jag hade skrivit över. Det var väldigt uppjagande att se varje bokstav dimpa ner efter varandra och jag kände verkligen att snart, jättesnart, så skulle jag ha telefonnumret och kunna ringa för att få svar på vad det nu än var som jag ville ha svar på.
När alla bokstäver dimpit ner så förvandlades dom till siffror men innan jag hann skriva ner dom eller på något sätt använda dom så exploderade dom som fyrverkeri inne i mobilen, som om det var ett vinstpris för jag hade lyckats stava hans namn rätt.
Det var en väldigt frustrerande dröm och jag älskar min mobil ännu mer idag än vad jag någonsin gjort förut.
Tack min älskade make för att du har gett mig en så fin mobil som har en jättebra telefonbok i sig som jag fattar jättebra.
Jag har aldrig varit helt nöjd med andra modellers upplägg i menyer med mera, framför allt inte Samsung och efter den så kommer Ericsson. Helt ologiska.
Nu till min dröm, visst går det undan i min blogg, så många sidospår som möjligt innan man kommer fram till kärnan, om man kommer i håg vad det var överhuvudtaget. Ja i min dröm var det alltså så att jag hade en lånad telefon, tror det var en Samsung, och jag skulle få tag på en person, Hannes, en kille från min gymnasieklass som jag inte haft kontakt med på minst tio år, spännande. I alla fall så kunde jag ju inte numret i huvudet så jag var ju tvungen att tillförlita mig på telefonens telefonboks fungerande. Jag kunde inte hitta telefonboken, den fanns ingenstans. Hur jag än letade och letade och letade så fanns där ingen självklar ingång till någon telefonbok. Jag frågade folk om hjälp men ingen kunde hjälpa mig.
Till slut så kom jag på att jag kunde ju skriva hans namn så borde väl hans hela namn komma fram och numret, så det gjorde jag. Vid detta laget hade jag virrat runt och försökte få tag på Hannes i flera timmar, jobbiga timmar. Jag tryckte in hans namn i mobilen, bokstav efter bokstav och då formades det små rutor under varje bokstav. Inuti rutorna blev det som i en enarmad bandit, bokstäverna snurrade och stannade på samma som jag hade skrivit över. Det var väldigt uppjagande att se varje bokstav dimpa ner efter varandra och jag kände verkligen att snart, jättesnart, så skulle jag ha telefonnumret och kunna ringa för att få svar på vad det nu än var som jag ville ha svar på.
När alla bokstäver dimpit ner så förvandlades dom till siffror men innan jag hann skriva ner dom eller på något sätt använda dom så exploderade dom som fyrverkeri inne i mobilen, som om det var ett vinstpris för jag hade lyckats stava hans namn rätt.
Det var en väldigt frustrerande dröm och jag älskar min mobil ännu mer idag än vad jag någonsin gjort förut.
Tack min älskade make för att du har gett mig en så fin mobil som har en jättebra telefonbok i sig som jag fattar jättebra.
Tss, du är knäpp ;P
SvaraRadera