Jag är söt och gubben är gammal

I går fyllde gubben min år och han fick frukost på sängen samt tre paket. Ett paket av sonen som föreställde en elefant i lera och en picnic som bestod av vindruvor, tårta, munkar och cider. Han fick en liten mjuk docka föreställande Marge från Simpson som skulle vara en liten efterliknelse till hans fru. Jag skrattar nämligen som Marge ibland, absolut inte med flit, och maken brukar då fråga om Marge eller jag är där :) Sist men inte minst fick han en fin almenacka där det stod "Ur led är tiden" och på raden under "Kapten Stofil" han blev jätteglad för den. Han är nämligen en stolt kapten stofil :D

Vi packade sedan ihop oss och åkte till Skara Sommarland hela familjen. Det var väldigt trevligt och barnen skötte sig hur underbart som helst.

Det var extremt mycket getingar där vilket resulterade i att min gräns för vad jag klarar innan min getingfobihysteri kommer upp till ytan igen beträddes. I början kände jag mig ganska kolugnt men när det kommer en tre getingar som verkligen är ute efter mitt ansikte så blir jag lite hispig efter några envetna sekunder och börjar vifta och försöker skrämma iväg dem med karatesparkar och slag. Ett par killar hade mycket roligt åt detta och när jag fått iväg getingarna med min egen hopsatta karatedans så sansade jag mig, tittade på dem och sade på ett så coolt sätt som möjligt efter en adrenalinkick i megasize "jag ska kanske ta det som en komplimang, för jag måste uppenbarligen vara väldigt söt" och så gick jag vidare likt John Wayne efter en pistolduell. Förövrigt var det så mycket getingar att jag var orolig så fort barnen åt något, för dom små flygande AIK:arna var inte rädda för något utan kunde lätt råka åka med in i munnen på ungarna. Jag var lite av ett nervvrak. Det går inte att få fram på bild hur många dom var.

Jag måste säga att jag inte är riktigt överrens med skaras längdgränser på saker och ting. Dottern är ungefär 97 cm lång och för att få åka i stort sett någonting alls på skara måsta man vara 100. Att sätta 100 på allt känns lite som en lathet. Förra året, alltså när dottern var ett helt år yngre än vad hon är i år, vilket är en stor skillnad när man är så liten som hon är, så kunde hon åka flumride på Liseberg. Hon kunde dessutom åka nyckelpigan (eller clownexpressen som den kallas idag) plus en massa annat. Här på Skara, ett helt år senare fick hon inte åka deras lama upplaga av flumride, som hon grät och skrek om att hon ville åka. Hon fick inte åka någonting alls kändes det som, men hon skulle lätt ha klarat det. Sedan var det några andra längdgränser som jag reagerade på som rent diskriminerande. Det fanns saker där det var längdgräns 150cm. Räcker det inte med att man diskriminerar folk under den längden genom att kalla dem dvärgväxta, ska dom nu också bli helt exkluderade från åkattraktioner hela livet? Hur då menar dom. Vad var det för fara om man var under den längden eller var det för att de räknade med att man hade en viss längd vid en viss ålder. Senare såg jag ett ställe där de hade längdgränsen 160cm. Det var ju knappt att JAG skulle fått åka den då? Fy satan va irriterad jag hade blivit om jag varit under 160, jag hade fasen i mej gått och tjatat i den kön tills jag skulle fått eller anmält dom jäklarna för diskriminering eller något. Nej, längdgräns är bra till en viss gräns, sen blir det bara löjligt.

Jag råkade ut för någon slags förslitningsskada också under dagen som var lite lätt småolustig. Barnen ville pumpa vatten på ett ställe och jag skulle upp och hjälpa till. Det var en platå som var lite högre upp än ett vanligt trappsteg, där klev jag upp och det svartnade för ögonen och jag fick en liten blackout. Det första jag kommer ihåg var att jag undrade när jag slog i mitt ben, för jag kunde inte komma ihåg att jag gjort det. Det kändes lite som om någon slagit till mig med en slägga på benet. Maken fick hjälpa mig ner och jag stapplade som en gammal kärring ner för backen. Nu var det ju faktiskt HAN som blev gammal, inte JAG! Innan vi hann därifrån hann sonen banka till sin lillsyrra i huvudet med järnhandtaget som man pumpar vatten med också och verkade föga intresserad av att hans dotter segnade ner och började gråta. Maken fick ta hand om det, jag ägnade mig åt att stå vid vagnen och försöka stretcha benet så jag kunde gå på det igen. Efter ett tag börjar jag kunna använda benet ganska bra igen och jag går med dottern på de saker man kan göra för de små på skara medan maken var med sonen på de roliga sakerna, men så fyllde han ju år också. Jag står med mobilen då en geting kommer åkande för att bråka med mig och jag börjar vifta lite så där, halvhysteriskt, vilket resulterar i att min mobil åker i backen och går i tre delar. Per automatik flyger jag ner i hukande ställning samtidigt som jag uttrycker mina känslor med ordet "helvete". Smärtan i benet kom över mig och jag blev sittande där nere, lidande, och kom knappt upp. Men jag hann i alla fall göra ett avslut på meningen jag påbörjat och fortsätter den med "får man inte säga när barnen är i närheten" och pappan som stod bredvid drog på smilbanden.

Efter det var jag väldigt nervös över mitt ben.

Vi betalade massa pengar för att köra runt våra saker i en av skaras fina skrindor. Alla skrindor ser likadana ut och folk kör omkring med dessa fullastade med kläder, fika och barn. Vi tog två. En för barnen och en för fikat och kläderna. Vi ställde dessa lite överallt på området och ingenting blev snott, det tycker jag är farschinerande. Att parka en vagn full med kläder och fika och snygga väskor, vid en tågstation där man blir borta i minst 20 minuter, och ingen tar chansen. Men när jag och dottern är vid en lekpark mitt inne i sommarlandet och jag står med ryggen mot våran tomma vagn (den som var för barnen) och tittade på dottern så var det någon som sniket passade på. Dottern kommer springande med en sådan där hysterisk blick och säger "Kissenödig" och som mamma vet man att nu är det brådis. Då är det ju tur att man har en vagn eftersom det inte alls går fort att ta sig fram med en treåring som måste gå, barfota, och jag kunde ju inte bära eftersom jag hade ont i knäet. Jag vänder mig om och ser att vagnen inte är kvar! Va fan! Jag vänder mig åt båda håll för att se om jag kan se någon med vår vagn och jag ser... tio potentiella tjuvar. Alla går ifrån oss med exakt likadan vagn som vi hade. Det går ju inte att springa runt och konfrontera folk angående vår vagn, speciellt inte när man har en kissenödig dotter. Det fick bli att småspringa med dottern, hon hann, och sen fick jag köra den svenska modellen resten av parkbesöket. Att beklaga mig över denna tjuv, fyyyyyy.