Jag fastnade framför datorn och star trek på samma gång och kom inte loss. Nu sitter jag här och kommer vara skittrött i morgon igen. Typiskt.
Men när jag ändå sitter här kan jag ju berätta en intressant sak om Mellansel i Norrland, i närheten av där vi har vårat hus. Jag brukade springa varje morgon och sprang då vägen ner, förbi fabriken och in på den långa raka huvudgatan som går genom hela Mellansel och sedan upp över järnvägen och den smala vägen som gick mellan gårdarna upp till vårt hus igen. När jag sprang denna långa raksträcka genom stan så lade jag märke till något. Jag ställer först en fråga rakt ut som du som läser kan fundera på, när du går på en trottoar som är avdelad för cyklister och gångtrafikanter, på vilken sida brukar då cyklisternas del befinna sig, på den indre eller den yttre delen?
Den inre, eller hur. Men inte här, icke sa nicke. Jag fick springa på den yttre delen av trottoaren medan det var en tydlig cykel märkt på den inre delen. Jag funderade en del på varför det var på det sättet. Värdesatte dom inte de som gick lika mycket i Norrland som nere i västsverige? Var det helt enkelt så att om man gick så var man så konstig så man gick helt enkelt skylla sig själv?
En kväll när vi satt med några av de infödda i byn så frågade jag. Detta hade ju malt i mitt huvud i närmre två veckor, jag var ju helt enkelt tvungen att ta reda på varför det förhöll sig på det sätt som det gjorde och svaret fick mig att bli riktigt glad.
Det var en blind man som fått samhället att ändra plats på gång och cykelbanan. Han ville ha gångbanan ytternst så han kunde gå med sin blindkäpp och känna kanten av trottoaren. Helt underbart. En man som kunde påverka en hel by.
Så flexibla är dom inte i Stockholm när det kommer till handikappade, förlåt funktionshindrade.
Men när jag ändå sitter här kan jag ju berätta en intressant sak om Mellansel i Norrland, i närheten av där vi har vårat hus. Jag brukade springa varje morgon och sprang då vägen ner, förbi fabriken och in på den långa raka huvudgatan som går genom hela Mellansel och sedan upp över järnvägen och den smala vägen som gick mellan gårdarna upp till vårt hus igen. När jag sprang denna långa raksträcka genom stan så lade jag märke till något. Jag ställer först en fråga rakt ut som du som läser kan fundera på, när du går på en trottoar som är avdelad för cyklister och gångtrafikanter, på vilken sida brukar då cyklisternas del befinna sig, på den indre eller den yttre delen?
Den inre, eller hur. Men inte här, icke sa nicke. Jag fick springa på den yttre delen av trottoaren medan det var en tydlig cykel märkt på den inre delen. Jag funderade en del på varför det var på det sättet. Värdesatte dom inte de som gick lika mycket i Norrland som nere i västsverige? Var det helt enkelt så att om man gick så var man så konstig så man gick helt enkelt skylla sig själv?
En kväll när vi satt med några av de infödda i byn så frågade jag. Detta hade ju malt i mitt huvud i närmre två veckor, jag var ju helt enkelt tvungen att ta reda på varför det förhöll sig på det sätt som det gjorde och svaret fick mig att bli riktigt glad.
Det var en blind man som fått samhället att ändra plats på gång och cykelbanan. Han ville ha gångbanan ytternst så han kunde gå med sin blindkäpp och känna kanten av trottoaren. Helt underbart. En man som kunde påverka en hel by.
Så flexibla är dom inte i Stockholm när det kommer till handikappade, förlåt funktionshindrade.
Kommentarer
Skicka en kommentar
Tack för att uttrycker dina tankar, jag ska försöka ge feedback på dessa så snart jag kan.