Jag är inte mainstream

Jag har surfat runt lite på facebook och kikat in hos gamla klasspolare från grundskolan. De som är jämngamla med mig och som jag skiljde vägar med efter nian. När jag kikar på deras bilder så ser jag välvårdade vuxna människor som smajlande sitter med sin familj med naturnära färger på kläderna. På bilderna kan man se att bakgrunderna oftast föreställer välvårdade hem med ikeamöbler arrangerade på ett ordentligt och organiserat sätt. De har prydliga barn som har fina kläder på sig och... ja... gud va svårt det är att beskriva men det ser lite ut som om bilderna vore tagna direkt från ett repotage med Oprah och så har inte vi. Det verkligen sticker i ögonen på mig och jag får det så bekräftat, vi är inte Svensson! Alls!

Positivt eller negativt.

Varken eller och både ock.

När jag går runt i min lilla skrotupplaga till hem känner jag många gånger att GUUUD VAD JAG ÖNSKAR ATT JAG HADE ETT SVENSSONHEM! Men när jag ser på bilderna på dessa Svenssonhem så känner jag inte att jag skulle passa in där. Ibland när min man sitter och stoppar upp gröna godisar i näsan och låtsas nysa ut dom, ser skräckslagen ut och sedan äta upp dom, kan jag ibland känna att, fan varför är inte min man normal. Men, jag skulle nog tröttna om han var en normal man som alltid gjorde det förväntade, jag skulle troligtvis tråka ihjäl om jag levde att ordnat och prydligt Svenssonliv.

Jag vill vara bohem och jag har inte så mycket emot att sticka ut men jag skulle vilja göra det lite mer städat och med en aning lite mindre prylar bara.

Undrar om det någonsin kommer gå att ordna.

Jag kanske inte vill sluta universitetet för det är där jag passar in... där jag inte ensam om att vara lite tokig.