Men håret är i alla fall rött

Jag vaknade några gånger i natt och för var gång jag vaknade kände jag mig sämre. Det bådade inte gott inför nästa dag. Jag vill ju inte missa någon tid från praktiken, så det kändes lite sorgligt. Men jag tänkte att jag nog skulle kunna köra en rejäl alvedontripp under dagen, så skulle det nog inte vara några problem. Jag klev upp på morgonen, hela världen svajjade och istiden hade flyttat in i vårt hus. Huvudet hade gått upp tio kilo och jag hade varit på ett gympass utan att veta om det nån gång på natten.

Jag tog i alla fall mig in på toan, rotade fram lite huvudvärkstabletter som jag snabbt svalde ner och sen fick jag för mig att det kanske inte skulle skada att ta tempen. Bara för att checka av läget, hur synd det var om mig. Det var jättesynd om mig. Tempen stannade på 39,1. Det blev en kort kamp med mig själv innan maken lade sig i. Om en stund skulle nog huvudvärkstabletten hugga in och jag skulle kunna gå ändå, man mår ju alltid sämre på morgonen, det blir nog bättre...
Då hörde jag makens röst någonstans från hans kudde där han hade tryckt ner sitt ansikte medan han försökte få några minuters sömn till, trots sin mycket fåniga, pratiga och sjuka fru "du är sjuk, gå och lägg dig!"

Så fick det bli.

Under dagen har jag fått lite perspektiv på tillvaron. När det är ett helt företag att ta sig in till köket för att hämta något att dricka och när jag bryter ihop bara för att något inte finns där det borde, ja då är det jobbigt att leva. När man kan bli överrumplad av en nysning, men fyllning, när man minst anar det, så lär man sig att papper är ens bästa vän och något man inte har längre ifrån sig än en armlängds avstånd.

Kankse jag kan passa på att skriva på mina romaner :) men dom kan bli ganska mysko är jag rädd. man tänker ju inte så klart i det här tillståndet har jag kännt.

Men håret är i alla fall rött, och sitter fast på skallen!