ännu ett relativt tomt möte

Det här med att vara en engagerad förälder i universitetsvärlden är ganska ensamt. Vi var tre från föräldrakommittén som dök upp, de vanliga, som redan är aktiva. I arbetet som vi gjort har det kommit fram att föräldrarna på universitetet tycker:

• att det borde finnas en grupp under kåren, kanske föräldrar, som arangerar träffar för föräldrar på campus *check*
• att bara föräldrar kan träffas så kan vi ju hjälpa varandra *check*
• att det ska finnas sociala aktiviteter där barn är välkomna alternativt bara "student med barn-aktivitet".*check*
• att det ska arangeras föräldraträffar där man kan utbyta erfarenheter och stötta varandra både mentalt och praktiskt. *check*
  

Allt detta har redan funnits ett bra tag och när vi arrangerar saker så afficherar vi över hela skolan, delar ut lappar med info till folk och nästan bankar in i huvudet på folk att det är på gång. Vi har tur om EN dyker upp!

Hur ska man då göra för att nå ut med informationen till folk med tanke på att det uppenbarligen inte kommit fram till målgruppen. Vi pratade om att det är som att stå i en bubbla och skrika och föräldrarna bara går förbi.

Men om intresset nu finns, hur, en ärlig fråga, HUR ska vi kunna få dessa intresserade att faktiskt förstå att det finns? Jag kan lova att jag är i alla fall rätt trött nu. Men vi få som dyker upp har ju ganska roligt, fast vi blir rätt trötta också eftersom vi sliter så för att få folk att dyka upp. Kanske roligare om vi ordnar saker utan att göra reklam, det blir ju samma resultat men lite lugnare förberedelser.

Nu har jag i alla fall föräldrabarndagen att se fram emot nästa helg, men sen är det praktik för hela slanten så jag kan inte vara med på de andra sakerna som är planerade under nollningen. Blandade känslor! Både skönt men samtidigt lite vemodigt.