Var går gränsen

I dag skulle vi egentligen varit hos svärsyrran och sjungit och ätit onyttigheter, men eftersom vi är sjuka var hon inte intresserad av att ha oss där. Tror hon oroade sig för alla de osynliga presenter hon skulle kunna få. Äldste sonen, sex år, blev väldigt besviken och vi kom på den trevliga ideen att vi skulle ha ett litet kalas för hans favoritnalle i stället. Så jag åkte iväg för att köpa en tårta.

Jag kunde känna att det finns en del likheter mellan att köra full och att vara lite sjuk i huvudet. Jag gjorde så många korkade manövrar så alla ska vara glada att jag inte körde ihjäl mig själv eller någon annan. Blä! Jag var lätt den jag hatar i trafiken.

Väl hemma, och man är snäll och överraskande genom att bjussa på tårta, så blir reaktionen att sonen vill ha ALLA nallar vid bordet och dom ska alla få ha var sin tallrik med tårta på!

Alltså, jag vill gärna bejaka min sons fantasi, och spinna på den genom att ha kalas för nallar och så, men inte fasen vill man slänga bort hur mycket dyr tårta som helst på tygstyckena och jag vet inte om vi var så pedagogiska när vi överbevisade sonen att hans nallar inte kunde äta tårta. Vi frågade nallarna en efter en om dom kunde gapa, om dom skulle gapa så skulle dom få tårta, men det var ju ingen av dom som gapade så dom fick ingen tårta. Sonen var skitförbannad! men helt seriöst. Man kan ju inte gå hur långt som helst.

Nu ska jag göra iordning inför SJÖSLAGET!!!