En godnattsaga för en sexåring

Jag försöker vara en sån där pedagogisk mamma som vet hur man talar med sina barn bla bla bla, ja ni vet. Men hur pedagogisk är jag när det väl kommer till kritan? Jag läste Magnus Ugglas blogg där han skrev om hur han lärde sin son Danmarks öars namn och jag skrattade åt avsaknaden av pedagogik men ändå den stora effektivitet som fanns i tekniken.
När jag kommer igång har jag varken eller.

En kompis skulle komma över och jag fick för mig att jag skulle baka lite (lite = tre satser muffins i olika smaker) tillsammans med barnen, ni vet en sån där mysig mamma-barnstund, pedagogiskt, bonding ja allt positivt som kan finnas.
Man får ju en sån där bild i huvudet, från fyrtiotalets reklamfilmer där mamman står med rutigt förkläde och lite strategiska mjölfläckar i ansiktet, sjungandes en sång om hur man bakar, medan barnen hjälpsamt tar fram saker och med stort intresse och entusiasm kastar sig över utmaningen i att göra kakor av olika ingredienser. Men det blir ju aldrig så.
För mig slutade det med att den stora tröttnade och började tjata om att få spela tevespel, lilltjejen drog ner alla tidningarna ur tidningssamlingen på golvet, hällde ingredienserna bredvid skålen och försökte dra på plattorna på full fräs när jag höll mig över den.
Jag bröt i hop och skrek något i stil med " NEJ NEJ NEJ SLUTA MED DET, KAN INTE DU BARA SITTA APATISKT I ETT HÖRN OCH ÖVER HUVUD TAGET SLUTA RÖRA SAKER!!!"

Men muffinsarna blev goda och barnen kände någon slags medverkan eftersom dom stolt skryter om att det är deras mästerverk, när vi bjuder på dom.

Samma med sagostunder. Man vill vara pedagogisk, men det går inte alltid så bra. En sagostund vi hade för ett tag sedan, min son och jag, slutade med att det blev ett läxförhör. Han ville höra Bilbo, och vad är jag för mor om jag inte ger honom denna underbara upplevelse. Så vi sätter oss och jag börjar läsa. Efter att ha läst en kvart om vad en hobbit är, så märker jag att sonen håller på med något helt annat än att lyssna på sin mor. Så jag frågar honom helt enklet:
"-lyssnar du på vad jag läser?
-ja
-är det säkert?
-ja
-ok, vad är då en hobbit?
-en hobbit?
-ja en hobbit!
han ser lite förvånad och oroad ut
-jag vet inte...
-du har alltså inte lyssnat på vad jag läst, jag har läst en bra stund om vad en hobbit är
-jo jag har lyssnat
-ok, har en hobbit skor?
-*glatt* ja
-NEJ dom har håriga fötter och tjocka fotsulor så dom behöver inte det
-nähä...
-hur långa är hobbitarna?
sonen, jättestolt
-DOM ÄR LITE KORTARE ÄN DVÄRGAR OCH LITE LÄNGRE ÄN LILLEPUTTAR!!!"

Jag kan säga, att efter att ha läst om alla dvärgar som kommer till Bilbo, och vad dom hette och vad dom hade på sig och bla bla bla, och jag sedan vill prata om vad vi läst (Vi bestämde det efter hobbitincidenten) och jag säger.
"-oj va många dvärgar va
-dvärgar?
-ja dvärgar...
-vadå dvärgar
-jag har suttit här och läst om ett helt dussin dvärgar som kommit över till unge herr bilbo, och du har missat det!!!???
-ja, nej, eller, jaha..."

Behöver jag säga att vi slutade läsa den boken efter ett och ett halvt kapitel, och jag känner att jag behöver putsa på min pedagogik.